Vårtal vid brasan i Vretstorp
Ärade vårfirare!
Så kom den då till sist – våren! Denna lovande årstid då livet återvänder till det som – när det var visset, fruset och färglöst – tycktes dött. Det är ju helt fantastiskt att se hur de lilablå blåsipporna tränger genom lager av gamla löv och gör sig gällande mot den brungråa bakgrunden. Vitsipporna växer tätt, tätt och bildar mattor av vitt och grönt mellan trädstammarna. Häromdagen hörde jag rördrommen (fågeln som låter som när man blåser i en flaska) och nu dröjer det inte länge innan man kan hoppas få höra göken. Vilken växtkraft! Vilket sprittande liv! Vilken seger över isen och det snöblandade regnet! Vilken uppståndelse naturen bjuder på – ja, det är som en hel påskpredikan! Tack gode Gud för att det våras i år igen!
Runt om i vårt och några andra länder i Europa tänder man eldar på valborgsmässoafton. Det är nog inte många som tänker på helgonet Walpurgis, vars dödsdag ihågkoms imorgon, men att eldarna värmer, det känner vi, och att eldarna, fyrverkerierna och vårsångerna markerar slutet på det gamla och ger plats för det nya – det vet vi av erfarenhet. Där jag är född kan snö och is ligga kvar på valborg. Där tinar majbrasorna bokstavligen det som var fruset och hjälper våren på traven.
Det är inte bara vintern som behöver följas av vår. Vi lever i en kall, för att inte säga frusen, tid. Misstänksamhet, själviskhet och maktbegär sätter agendan. Anonymiteten på sociala medier och i nättidningarnas kommentarsfält lockar fram det allra sämsta i människor. Hot och hat leder till mer hot och hat. Eller så leder det till likgiltighet, vilket är motsatsen till kärlek, som någon sa.
Lösningen är inte fler poliser, hårdare straff. I ett större perspektiv: Lösningen är inte fler soldater, fler gränskontroller, fler flyganfall. Som om vi glömt allt vi lärde oss av 1900-talet. Som om vi saknar varje spår av självkännedom.
Våren behövs mer än någonsin – också i våra frusna hjärtan. Och jag tror att också det mest djupfrysta kan tina bara omständigheterna blir de rätta. Vi kan hjälpas åt att sprida ljus och värme genom det vi säger och gör. Vi kan komma ut ur våra iden och se varann i ögonen. Vi kan välja att vara personliga och inte anonyma. Vi kan vara generösa också mot dem vi inte förstår eller gillar.
Som ett annat helgon, moder Teresa sa: Folk är ofta oresonliga och själviska - förlåt dem i alla fall! Om du är snäll kan du bli anklagad för att ha dolda motiv - var snäll i alla fall! Om du är ärlig, kan du bli lurad - var ärlig i alla fall! Det goda du gör idag kan vara glömt imorgon - gör gott i alla fall! Ge världen det bästa du har, och det kanske ändå inte räcker - gör det i alla fall! För till sist är det ändå mellan dig och Gud det står. Det har aldrig stått mellan dig och de andra i alla fall.
Det var 10 år sedan jag vårtalade i Vretstorp senast. På 10 år kan man ju se en hel del vårtecken: Många Vretstorpare har slutit sig samman i Byalaget för att mötas och arbeta tillsammans för ett bättre samhälle. Första intrycket har blivit betydligt bättre och mer händer just nu i den vägen. För fyra år sedan, mitt i vintern, stod plötsligt 40 flyktingar här – många utan strumpor och livets nödtorft. Många hjälpte till, skänkte varma kläder och husgeråd, ICA bjöd in till informationskväll och en internationell förening bildades. När den första tiggaren på decennier sågs utanför affären var jag själv med och försökte få henne på andra tankar. Idag möter Asen och hans familj mestadels generositet och vänliga leenden. Det våras och det spirar redan!
Majbrasorna förbränner gammalt ris, en och annan gran från i julas, sånt som vi städat ut och bort, och hjälper till att ge plats för det nya. Må bråten inom och mellan oss människor också förtäras som av eld och må vi i Vretstorp och i Vibybygden bli vårtecken som kommer med färg, värme och liv till dem vi möter. Då tror i alla fall jag att det blir vår på riktigt.
Med den förhoppningen föreslår jag att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för våren! Hipp, hipp…
