Gör som Maria, bli en Kristusbärare!
När det ringer till gudstjänst i Viby kyrka, när Guds folk i Viby kallas samman för att manifestera att vi är hans folk och Kristi kropp här, då sker det med hjälp av två kyrkklockor. I den största och äldsta av dem, som ringt sedan åtminstone 485 år, står det ”Åt jungfru Maria och det heliga Kors”. Eftersom det är ovanligt med hänvisningar till det heliga korset på kyrkklockor, så har vi tagit fasta på det som ett tecken på att just detta tempel har en särskild relation till det heliga Korset. Men varje kyrka har en relation till Maria, Guds moder, naturligtvis. Inte minst för att kyrkobyggnaden liknar den heliga jungfruns kropp i detta att den omsluter, skyddar, när och bereder Kristi kropp för att födas ut i denna värld.
Storklockan i Viby gör det Jes 52 talar om, för hon bär ett härligt budskap om seger, ropar ut den goda nyheten, bär bud om frälsning och säger till Sion, alltså Guds folk: Din Gud är konung! Jag tror att det i vers 9 kommer en särskild hälsning, när det sägs – inte bara en gång för länge sedan utan till dig och mig idag – ”Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.” Jerusalems ruiner – ja, inte är det våra kyrkobyggnader för de sköts oftast minutiöst, men hur är det med församlingarna inne i dem? Redan låga siffror på gudstjänstdeltagande sjunker, kyrkan blir alltmer marginaliserad i samhället och sammanslagningar ökar avstånden och skyndar på sekulariseringen. Kyrkan har allt svårare att hävda sig i mediabruset och det som eventuellt tränger igenom framställs oftast negativt som bakåtsträvande, förtryckande eller skrattretande. Kring jul fylls kyrkorna visserligen med hjälp av julmusik, men om något sägs om den som julen egentligen handlar om, skruvar många besvärat på sig.
Rakt in i den här situationen talar Gud uppmuntrande till oss! Brist ut i jubel – trots allt – Herren tröstar sitt folk och friköper det. Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss! Ja, det är genom dig och mig han skall visa det och det är bland våra släktingar, grannar och vänner som han skall visa det! Tänk om vi, du och jag, den närmaste tiden skulle göra alldeles ovanliga saker utifrån vår kristna övertygelse, som folk skulle kunna lägga märke till. Tänk om Gud skulle få använda oss fullt ut, tänk om all den potential han har lagt ner i oss skulle få vara till hans och endast till hans ära framöver!
Jag tror att vår situation lite grann liknar Marias. Hon var ung och oprövad. Hon levde fromt och gjorde som man skulle och hade förmodligen fortsatt att göra det om inte hon hade vågat allt och satsat allt när hon sa sitt ja – må det ske med mig som du har sagt. I hennes fall förändrades världshistorien av hennes ja, men det förstod hon antagligen inte då. Men hon hade ju kunnat säga nej, eller låtit livet gå vidare precis som det var. Inte vågat. Inte tagit risken. Inte gjort någon större skillnad.
Jag tänker på en annan som sa ja, Dag Hammarskjöld, som uttryckte sig så fint om detta: ”Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon eller något. Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv därför, i underkastelse, har ett mål. Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, att ”icke bekymra sig för morgondagen”.” Skulle orden lika gärna ha kunnat vara Marias? Skulle orden kunna bli dina?
Det är en fantastisk scen som målas upp för oss i dagens evangelium. Två gravida kvinnor, den ena mycket ung, den andra gammal, men båda i samma välsignade tillstånd. Och båda förundras över Guds mäktiga gärningar, vad han gjort och gör i deras liv. På olika sätt har de fått vara med om Guds under, att det omöjliga har hänt, och de bekräftar varandra i hur rätt och riktigt och gott det är.
Vi möts i kyrkan för att dela glädjens budskap med varandra, bekräfta varandras kallelser och uppmuntras att säga ett helhjärtat ja. Du vet själv vilken situation du står i. Och oavsett om det är förjulsstressen och kraven, en sorg eller knepiga relationer på jobbet eller i familjen något helt annat, så kanske du rentav vet när du skulle kunna göra skillnad framöver – annars kommer Gud att visa dig det om du är öppen för det. Fråga dig: Hur kan min tro märkas och bli till välsignelse för dem som jag möter? Hur kan Kristi ljus lysa genom mig? Hur kan jag bidra till att Kristi närvaro blir synlig här – också i mitt liv, i mina handlingar, i mina val, i mitt ja?
Maria och Elisabeth är våra förebilder. Det som bara varit en längtan efter Gud, en aning om att Guds rike är nära, en försiktig tilltro – det började anta mycket konkreta och kroppsliga former. Kan vi, med våra kroppar, gamla som unga som mittemellan, bli sådana konkretioner? Människor av kött och blod som gör skillnad? Som bryter invanda mönster i såväl våra tankebanor som i det sociala livet? Och om vi inte vågat det riktigt tidigare – är det nu det är dags? Kan den här julen bli den julen då Jesus tog gestalt och föddes i våra liv?
Faktum är att vi alla inbjuds att bli Kristusbärare som Maria, när vi firar eukaristin. Vi ber att den helige Andes kraft skall förvandla vanligt bröd och vin till Jesus kropp och blod. Och var och en som i sitt hjärta säger som Maria: Ja, må det ske med mig som du har sagt, och äter och dricker detta heliga, får känna sig bli förenad med honom och bli en Kristusbärare – en som bär Jesus till den här världen.
